Färger och former i tunnelbanan

← Tillbaka ... Nästa →

Trafikmiljön som många av oss rör oss i dagligen är full av färg och form. När tunnelbanan började byggas ut under 1950-talet fattades beslut om att stationerna skulle gestaltas med konst.

Ett tidigt exempel är T-Centralen där flera olika epokers konst kan ses. I slutet av 50-talet gestaltade konstnärerna Siri Derkert och Vera Nilsson, två konstnärer som starkt förespråkat konst i tunnelbanan, varsin pelare på perrongen. Det Klara som aldrig försvinner, en pelare täckt av mosaik av Vera Nilsson syns här i förgrunden. Bredvid brandposten på perrongen står Egon Möller-Nielsens skulpturalt formade soffor som man kan sitta på i väntan på den röda eller gröna linjen.

Flera linjer betyder mer färg och form

På 70-talet byggdes den blå linjen och de två delarna av T-Centralen förbinds med en gång som även den blev en plats för konst. De första gestaltningarna här var för ömtåliga för miljön och monterades ner. Den gestaltning som än idag syns längs den 100 meter långa gången kom på plats 1984. Konstnären Carl Fredrik Reuterswärd fick uppdraget av Trafikens konstnämnd den 21 oktober 1981. Han utarbetade ett förslag som föll i god jord hos konstnämnden, som i november 1982 antog förslaget och konstverket kom på plats i december 1984.

Reuterswärds Trio, bestående av konstnären, RS Screen och Gustavsbergs fabriker framför Take the A-train. Konstverkets titel har hämtats från den låt från 1941 skriven av den amerikanske jazzpianisten Billy Strayhorn. The A-train är en tunnelbanelinje under New York City som förbinder södra och norra Manhattan. Precis som jazzmusikern utgår från ett tema att improvisera över, utgår Reuterswärd och hans trio från SL:s emblem och låter bokstäver och former bli startpunkt för improvisationer.

← Tillbaka ... Nästa →