Vår första kontakt med landstinget

En av våra första kontakter med Landstinget brukar vara just när vi föds och de flesta av oss är födda på något av landstingets sjukhus. Men det har inte alltid varit så att stockholmskvinnorna har förlösts på sjukhus. Det har under tidernas lopp varierat om förlossningen har skett i hemmet eller inom den offentliga vården. I mångt och mycket har det även varit en resursfråga. En ytterligare resursfråga har handlat om vårdpersonalen, om det har varit utbildad eller outbildad personer som förlöst. Ser man på födslarna i ett historiskt perspektiv kan man dela in dem i olika typer som visar på hur professionalisering och hospitalisering inom vården har utvecklats.

De olika typerna som framträder är bl.a.:

1) Hemmafödsel med outbildad hjälperska
2) Hemmafödsel med utbildad barnmorska, enstaka gånger läkare
3) Anstaltsförlossning med barnmorska eller läkare
4) Centraliserad högteknologisk förlossningsvård

Professionalisering av förlossningshjälpen

I Stockholm började förlossningshjälpen professionaliseras under 16- och 1700-talen, och från 1711 var det lag att kalla på utbildad barnmorska när en ny stockholmare skulle födas. Från 1819 fanns krav på att använda professionell förlossningshjälp i hela landet, men denna bestämmelse var enbart en skrivbordsprodukt. När antalet barnmorskor ökade på landsbygden anlitades de i allt större utsträckning och år 1870 använde nästan varannan barnaföderska i Sverige utbildad hjälp när hon födde.

Utvecklingen går att följa i statistiken fram till 1894 då myndigheterna stolt konstaterade att nu bistod ”examinerade förlossningsbiträde” vid 72,5 % av alla förlossningar på landsbygden, och 97,8 % i städerna.

I undantagsfall kallades även läkare till förlossningar. Antalet utbildade läkare och barnmorskor steg, och förtroendet för dem ökade och detta sammantaget gjorde att allt fler barn kom till världen med hjälp av utbildad personal.

I Sverige har offentliganställda förlossningsläkare varit män och fram till 1995 har det inte funnits någon kvinnlig professor i förlossningskonst i vårt land. Numer finns det manliga barnmorskor, men under lång tid dominerades yrket av kvinnor. Manliga ”ackuschörer” förekom dock på 1700-talet i England och Frankrike, och undantagsvis i Sverige.

Könsarbetsdelningen i 1800-talets Sverige vid förlossningsbädden var strikt. Samtliga läkare var män och alla barnmorskor kvinnor. Däremot var den inte strikt i den bemärkelsen att gränserna var klara mellan yrkenas kompetensområden. Läkarens och barnmorskans yrkesrevir gick i varandra, och ansvarsförhållandet dem emellan var diskutabelt. Ur detta system med delvis sidoordnade yrken och delvis överlappande kompetensområden uppstod två hierarkiskt ordnade, klart avgränsande yrkesområden.

Ändrade födelseplatser

Typiskt för stockholmsfödslar var att det under tiden 1870-1920 skedde en drastisk förändring av födelseplatser. Under 1870-talet föddes nio av tio barn i moderns eget hem, eller i undantagsfall hemma hos någon av huvudstadens barnmorskor. Bara ett barn av tio föddes på de tre barnbördshus som fanns. Det var Södra barnbördshuset, som var kommunalt, Allmänna barnbördshuset som var statligt och Pro Patria som drevs av en stiftelse. När vi når fram till 1920 var situationen nästan omvänd: Cirka 15 % av barnen föddes hemma eller på något mindre förlossningshem, och 85 % av barnen på något av de tre stora barnbördshusen.

Hospitalisering av förlossningar

I Stockholm började kvinnor tidigt använda sig av den offentliga vården för att bli förlösta. Redan 1903 såg de flesta stockholmsbarn dagens ljus inom en förlossningsanstalts fyra vita väggar. Stockholm och stordriften blev mönsterbildande på förlossningsvårdens område. Övergången från hemförlossning till barnbördshus upprepades årtiondena efter sekelskiftet i den ena staden efter den andra.

Förlossningsklinikerna fick allt större upptagningsområden och fler kvinnor sökte sig till BB, hellre än att föda hemma. Sist skedde övergången till BB-förlossningar på landsbygden.

I Sverige som helhet hospitaliserades födandet under mellankrigstiden. Från 1950-talet har nästan alla svenska barn fötts på sjukhus. På 1960-talet slutade de medicinska myndigheterna att acceptera hemförlossning som fullvärdigt alternativ till anstaltsvård.

Vem betalade för förlossningen?

I det gamla bondesamhället hade den enskilda familjen själv betalt den hjälperska som kom när barn skulle födas. Hon fick sin ersättning i form av gentjänster, varor eller reda pengar. Som Maths Isacsson visat byggde landsbygdens ekonomi till stor del på icke-monetärt utbyte.7 I den informella ekonomin var hjälphustrun ett gammalt inslag. Från 1700-talets slut började det moderna samhället göra sitt intåg även på landsbygden och som representant för det nya kom den examinerade barnmorskan som fått utbildning i storstaden. Hon fick i allmänhet kontant betalt dels direkt av familjen, dels som lön från socknen, samt bostad och ved. Offentlig finansiering kombinerades med ”egenavgifter” i proportioner som varje socken själv bestämde.

I Stockholm var förlossningsvården i hemmen organiserad efter ett marknadssystem där barnmorskan gick hem till den födande, eller – vilket var ovanligare – barnaföderskan flyttade hem till barnmorskan. Betalningen avgjordes genom förhandling samma marknadssystem förekom även i andra städer, men då enbart som komplement till en politisk organiserad och finansierad förlossningsvård.

Landstingsarkivet

Vår första kontakt med landstinget har dokumenterats både i mödravårdsjournaler, men också i förlossningsjournaler. Handlingar som först finns på den enhet där just du föddes för att sedan föras över till Landstingsarkivets samlingar och finnas där tillgängliga för våra efterföljare i framtiden, då vården och de som arbetar i den kanske ter sig helt annorlunda än det som beskrivits ovan.

Artikeln är skriven av Tomas Nimreus, arkivarie

LITTERATURLISTA

Bidrag till Sveriges offentliga statistik 1895, s VII

Blom, Ida, Den haarde dyst, födsler og födelsehjelp genom 150 år, Oslo 1988

Isacsson, Maths, Vardagens ekonomi, Stockholm 1994

Loudon, Irvine, Maternal mortality, Oxford 1992

Öberg, Lisa, Barnmorskan och läkaren – Kompetens och konflikt i svensk

förlossningsvård 1870-1920, Ordfronts förlag, Stockholm 1996