En effekt av storlandstinget var att landstingets sjukhus upphörde att existera som egna organisationer. De inlemmades istället, tillsammans med stadens sjukhus, under fem geografiskt indelade lokala sjukvårdsstyrelser (förvaltningsområden).

Två viktiga förändringar som genomfördes under 1960-talet var att de statliga mentalsjukhusen (1967) och det statliga provinsialläkarväsendet (1963) fördes över till landstingen. Av de stora mentalsjukhusen i Stockholms län var det dock bara Rålambshovs sjukhus (före detta Psykiatriska sjukhuset) som var statligt. Beckomberga och Långbro drevs däremot av Stockholms stad. Provinsialläkarnas verksamhet utvecklades så småningom till distriktsläkarmottagningar och det som inom dagens primärvård kallas vårdcentraler eller husläkarmottagningar. Resultatet blev hursomhelst att en mycket stor del av sjukvården inom ett län samlades hos en och samma huvudman. Bilden komplicerades dock inom Stockholms län av att Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet fortfarande tillhörde staten. Dessutom fanns det enskilda sjukhus som formellt drevs av stiftelser men som finansierades av staden eller landstinget. Dessa var till exempel Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, barnsjukhuset Samariten och Allmänna BB. Därutöver fanns det andra enskilda sjukhus och sjukhem och privatpraktiserande läkare.

Före storlandstingets tillkomst organiserades vården på olika sätt inom staden och landstinget. Sjukhusen hade tidigare egna styrelser men redan 1922 inrättade Stockholms stad en central sjukhusstyrelse, under hälsovårdsnämnden, som ersatte de lokala sjukhusstyrelserna. Sjukhusstyrelsen bytte namn till sjukvårdsstyrelsen 1960. Inom det gamla landstinget behöll man lokalstyrelserna. Detta gällde även efter 1967 då en Hälso- och sjukvårdsnämnd inrättades.

I det nya storlandstinget fick Hälso- och sjukvårdsstyrelsen med andra ord ett övergripande ansvar för att planera hur den absolut största delen av länets vårdresurser skulle utnyttjas. Planeringsansvaret gällde även de statliga sjukhusen. Efter mycket utredande hade man kommit fram till att organisationen skulle delas in i fem förvaltningsområden. Det fanns fem geografiskt indelade förvaltningsområden och varje område leddes av en lokalstyrelse, som ansvarade för den löpande driften. Tanken var att de skulle ha en helhetssyn när det gällde befolkningens behov av vård i respektive område.

Indelningen byggde på att förvaltningsområdet skulle ha egna resurser för allmänmedicinsk och allmänkirurgisk vård för sin del av befolkningen. För mer specialiserad vård kunde upptagningsområdet undantagsvis vara större. Indelningen i upptagningsområden betydde också att man som patient var hänvisad till en vis inrättning för planerad vård.

Eftersom resurserna så långt som möjligt skulle fördelas jämnt över förvaltningsområdena med hänsyn till befolkningsunderlaget, kunde det bli en del oväntade effekter. Exempelvis sorterade Solstickegården, som låg i Täby i nordöstra länet, under Södra förvaltningsområdet. I gengäld tillhörde både Nynäshamns sjukhus, Stureby sjukhus och Saltsjöbadens sjukhus Nordöstra förvaltningsområdet.

Det här var också en tid då det lades stora resurser på att bygga ut sjukvården. En del i detta var den så kallade annexsjukvårdsplanen som resulterade i flera nybyggda sjukhus. Här samlades dels resurser för långtidsvård men även för primärvård, öppen specialistsjukvård, röntgenavdelningar med mera. Ett exempel på ett annexsjukhus från den här tiden (tidigt 1970-tal) är Lidingö sjukhus. Annexsjukhusen kom senare att föras över till kommunerna i samband med den så kallade Ädelreformen. Men då har det hunnit gå tjugo år och det har hunnit bli 1990-tal.

Artikeln är skriven av Jonas Karlsson, arkivarie

Källor:

Sjukvård 71

Hälso- och sjukvårdsnämndens arkivarie