I början av 1900-talet var tuberkulos en vanlig dödsorsak. Därför beslutade landstinget att bygga ett länssanatorium. Platsen för bygget var belägen vid sjön Uttran söder om Stockholm, i närheten av Söderby tuberkulossjukhus som ägdes av Stockholms stad.

Lämplig barnavdelning

När sanatoriet invigdes 1923 hade det 112 platser som bekostades med statsanslag. Det första året tog man in 243 patienter med en genomsnittlig vårdtid på 119 dagar. Under 1923 avled 25 patienter. När sanatoriet byggdes om 1932 tillkom bl.a. en särskild barnavdelning. Enligt tidningen Socialdemokraten skedde detta både av hygieniska och pedagogiska skäl: ”..äldre personer tänka icke alltid på vad som passar för barn att höra på”. Barnavdelningen fanns kvar till slutet av 1950-talet och användes även en kort tid under början av 1960-talet, när barn från Algeriet kom dit i Rädda Barnens regi.

Självförsörjande på ved

Området var lämpligt för sanatorievård: det var högt beläget på en sandås med gott om barrträd och det regnade inte mycket här. Barrträden kom även väl till pass när det rådde energikris under vintern 1945 – 1946. Bränslekommissionen hade inget att erbjuda men gav sanatoriet tillstånd att låta avverka ved i närområdet. Man blev då även arbetsgivare åt tolv man (och en kocka) som anställdes för att åstadkomma de 3 000 kubikmeter ved som krävdes för att värma sanatoriet under en vinter.

Tack vare nya behandlingsmetoder och bättre levnadsförhållanden minskade antalet tuberkulossjuka kraftigt under 1950-talet. För att säkra sjukhusets framtid inrättades en avdelning för äldre kroniskt sjuka. 1963 bytte länssanatoriet namn till Uttrans sjukhus.

Artikeln är skriven av Cecilia Söderman, arkivarie

Källa: Uttrans sjukhus 50 år 1973