"Den 4e november på morgonen omkring kl 6 af nattvakten blifvit väckt och dervid hört Greta Örn skrika högt, såsom ofta vore vanligt, hade Carlsson innan hon klädde sig, utgått i korridoren och utanför dörren till det rum där Greta Örn låg sagt henne att vara tyst som hon äfven åtlydt, hvarpå Carlsson återvänt till sitt rum för att kläda sig, att då emellertid Anna Ernberg häftigt bultat på dörren och Carlsson öppnat detsamma, hade Ernberg otydligt yttrat, pekande på golvet: Gumman är död, att Carlsson som oaktadt mörkret, funnit Enkan Olsdotter liggande framstupa på golvet tillkallat Christina Jonsson, och iakttagit Greta Örn som stått i nedhukad ställning med båda fötterna på ryggen på Enkan Olsdotter, derifrån Mathilda bortförde henne ut i korridoren, befanns blodig på fingrarna, hvaremot något blod icke syntes på Anna Ernbergs händer, och husfru Finnman vid berörda tillfälle ännu sofvit". - Utdrag ur protokoll från 1865, vittnesmål från sjuksköterskan Mathilda Carlsson.

På morgonen hittades patient Olsdotter ihjälslagen på rummet badande i sitt eget blod. Det konstaterades vid obduktionen att hon avlidit av yttre våld med bröstbenet intryckt och 22 frakturer på revbenen. Förövaren Greta Stina Örn beskrivs i sin journal som sluten, versig, envis och om man stör henne även visar benägenhet till att bli våldsam. Den 31 januari blev hon överflyttad till 4: e avdelningen. Det framgår inte i materialet hur länge hon delade rum med de patienter som avses.

Säkert är att de på grund av platsbrist får dela rum natten till 4 november. Överläkaren Öhrström hade vid ett flertal tidigare tillfällen påpekat bristen på utrymme. Han var orolig över den rådande platsbristen på hospitalet och påpekar gång på gång att de trånga utrymmena medför risk för våldshandlingar mellan patienterna. Han hänvisar till andra hospital i riket där de tvingats att neka oroliga och våldsamma patienter plats på hospitalet.

Han berättar i 1865 årsberättelse om vikten av tillräckligt utrymme för patienterna. Han skriver: "Patientantalet härstädes under senare tider, efter öppnandet af 25 stycken nya sjukplatser, ökats och dessutom flera obotliga, lugna patienter blifvit utskrifna och ersatta med oroliga och våldsamma, har den af mig förut anmärkta brist på tillräckligt antal en-mans-rum, för oroliga och våldsamma sjukas isolering nattetid, i den grad tilltagit att bullrande och våldsamma uppträden emellan dem af dessa sjuka, som i följd af nämnda brist måste inlogeras tillsammans i gemensamma sjukrum…". Vidare skriver han: "... af detta förhållande får jag exempelvis anföra, att under en af sedermera må under nattetid inträffat icke mindre än 9 stycken slagsmål, med blodvite till följd emellan sjuka, som varit inlogerade i 4de afdelningens gemensamma sofrum, under det att alla enmansrum för 2dra och 3dje avdelningen samtidigt varit upptagna af andra våldsamma patienter." Från Årsberättelsen 1865, s.31.

Kanske var det just detta som gjorde att konflikten mellan två kvinnliga patienter fick ett så tragiskt slut där den ena slog ihjäl den andra. Året var 1865 och fyra patienter skulle samsas i ett och samma rum. Där fanns patient 357 änkan Ulrika Olofdotter, 67 år gammal och patient 176 tjänstepigan Greta Stina Örn, 39 år samt patienterna Ernberg och Finnman.

I arkivets material framgår att en undersökning gjorts där man tittat på personalinstruktioner och nattronderna. Nattvakten var där senast halv 6 på morgonen och kontrollerade då att inga lösa föremål fanns som patienterna kunde skada sig själva eller varandra med. I protokollet från 1865 finns noterat: "Efter det öfverläkaren, har gifven anledning upplyst att på qvinnsafdelningen, som består av fem särskilda underavdelningar innehållande 38 rum, finnes anställd endast en nattvakt, hvars tjenstgöring slutar ½ 6 om morgonen." Utdrag ur protokoll 1865. Det fanns heller inga indikationer dagen innan, enligt Doktor Ödman, att patient Örn var våldsam.

Patient Örn fick tillbringa nästan 25 år vid Stockholms Hospital innan hon blev utskriven från sjukhuset och fick åka hem.