Västerhaninge folkhögskola

Den 1 januari 1926 övertog landstinget den folkhögskola som sedan 1915 hade drivits av Södra Stockholms läns folkhögskoleförening. I samband med övertagandet ändrades skolans namn till Västerhaninge folkhögskola.

I många år cyklade den förste rektorn Alfred Lindgren omkring till gårdarna på Södertörn, i Roslagen och på Svartsjölandet för att värva elever till kurserna. Motståndet var kompakt trots att skolan lockade med praktiskt användbara kunskaper. Bönderna och deras hustrur hade svårt att förstå vad deras söner skulle ha för nytta av undervisningen. Någon titel hägrade ju inte vid slutet av den genomgångna kursen!

Skola för folkbildning

Eleverna skulle ha genomgått folkskola och ha visat gott uppförande för att bli antagna.

Skolan skulle "ge eleverna en 'allmän och medborgerlig bildning, väcka ett personligt tankeliv och fostra till sedlig styrka’ samt ge dem sådana praktiska kunskaper och färdigheter att det ’ökade deras duglighet för det kommande levnadsyrket”.[1] Vid tiden för landstingets övertagande drevs en vinterkurs från november till mitten av april, d.v.s. under den årstid som jordbruket låg nere, och en sommarkurs för flickor maj - augusti. En andra årskurs för vinterkursens elever började 1928. År 1929 fick även sommarkursens elever en andra årskurs som kallades för ”husmodersskolan”. ”Undervisningen gav kunskaper i både teoretiska och praktiska ämnen. Praktiskt användbara kunskaper var vad skolan lockade med. Men det fanns också en folkbildarambition hos lärarna.”[2]

Några exempel på skolämnen 1915-1916: historia, sång, geometri, naturvetenskap, uppsatsskrivning, talövning, statskunskap, ritning, hälsolära, bokföring.

Förberedelse för Socialhögskolan och tolkutbildning

Kursernas inriktning ändrades gradvis under åren. Det berodde på att elevernas sysselsättning förändrades. Tidigt var det mest bondsöner och blivande hemmafruar eller husor som hade gått på skolan men senare arbetade pojkarna inom industri, handel och samfärdsel och bland flickorna dominerade vårdanställningar. Under läsåret 1962-1963 tillkom ämneskurser. Läsåret 1964-1965 lades sommarkurserna ner och läsåret förlängdes från 22 till 34 veckor samtidigt som en tredje årskurs startade som i praktiken blev en preparandkurs i syfte att hjälpa eleverna att klara inträdesproven till Socialhögskolan. Lärarna höll under början av 70-talet även grundskolekurser för de intagna på Halls fångvårdsanstalt. Det var också på 70-talet som man startade speciallinjerna: U-landslinje, social linje och miljölinje.

Behovet av tolkar ökade efter kuppen i Chile och skolan startade en kurs för spanska tolkar 1979. När det behovet var mättat så byte man språk till turkiska. Som en utveckling av detta startade man även en invandrarlinje för spansk-, turkisk- och finsktalande elever. Linjen skulle vara ett alternativ och/eller en förberedelse till Komvuxstudier.

Diskussionsövningar i Hönslösa kommun

Som en del av undervisningen övade man sig i att diskutera och i de protokoll som fördes över diskussionerna 1918 – 23 kan man bl.a. ta del av elevernas övningar i kommunalpolitisk debatt i uppdiktade kommuner som t.ex. Klinta och Hönslösa. Det gick inte an att sitta tyst; om man inte yttrade sig så fick man böta mellan 25 öre och 1 kr.

Det var bara ibland som man övade sig i kommunalpolitisk retorik. För det mesta var det mer allmänna ämnen som diskuterades som t.ex. det återkommande ämnet ”Verkar umgänget med kvinnan förädlande på mannen”. Många av männen var benägna att svara ja på den frågan, ”Lind hade ej just sällskapat med någon flicka, men han tyckte sig i flicksällskap vara mera lugn. Han varken svor eller bråkade, så han trodde, att hon inverkade gott”, men det fanns en del som inte var så nådiga ”Carlsson tyckte att Söderberg hade orätt i att man kunde byta tankar med en flicka. Han tyckte att flickorna ej hade några tankar att utbyta”.

När man talade om ungdomens nöjesliv så framkom många förslag på vad man kunde roa sig med som t.ex. studiecirklar, biografföreställningar, skytte och dans. Vad gäller dansen så var inte alla övertygade om dess förträfflighet ”Agronom Carlsson kunde inte anse att dansen var något gott nöje. Vid järnvägsstationer och landsvägsskäl samlades ungdomen, där stod man och såg dum och slö ut, ända till någon föreslog att man skulle dansa. Då blev det vanligtvis liv i dem och så slet man ut sig där till långt fram på morgonen följande dag” och ännu värre var det med kortspel ”Detta fördömdes i allmänhet såsom moraliskt fördärvande i synnerhet om det gällde pengar”.

Den 2 februari 1920 gällde frågan ”Har den frivilliga skytterörelsen någon uppgift att fylla?” Under den inledande diskussionen ventilerades olika åsikter allt från den att det var viktigt att vara förberedd om kriget kom till den att rörelsen inte fyllde någon funktion alls och att det var tillräckligt med skjutande under militärtjänsten. Därefter kom man in på stickspåret om man hade rätten att försvara sig själv ”Kandidat Sörlin sade, att han aldrig komme att öva sig för att skjuta på människor, men ansåg att man hade rätt att värna sitt liv”.

Den 4 april 1922 så diskuterade man ”Vilken uppfinning har gagnat mänskligheten mest” och om detta fanns det många olika åsikter. En herr Johansson tyckte att snörlivet var bäst eftersom Gud inte hade gjort kvinnan tillräckligt smal och herr Haglunds åsikt var att flygmaskinen var bäst ”..för att snart få vi nog flata tak på våra hus och då gick det ju bra att ställa den där, så behövde man bara gå upp och sedan flyga dit man ville”.

Några ytterligare exempel på ämnen som förekom många gånger var: Vilka dragare kan anses lämpliga för ett jordbruk; Om damernas skoklackar; Tobaksrökning; Vad bör vara bestämmande vid val av yrke och Vilken är en verklig gentleman.

Eleverna Gunnar Sträng och Ivar-Lo Johansson

Alla elever deltog i diskussionsövningarna. En av dessa elever var den blivande finansministern Gunnar Sträng.

Elevförbundets tidning "Tankar och syner" utkom mellan 1920 och 1954 och ”Den innehöll berättelser om livet på skolan, funderingar och dikter."[3] Frieleven Ivar-Lo Johansson (som gick på skolan 1917 och 1920-1921) var en flitig medarbetare och även aktiv i förbundet. Här följer några reflektioner av honom:

"Hur skulle du beskriva dina intryck?

- För det första mötte jag nya människor. Lärarna tillhörde den akademiska världen. Det blev en kulturkrock. Jag minns rektor Lindgren, kultiverad och förfinad, klädd i stärkkrage och kravatt med pärla i. Han hade en liten pincené med guldknäppe. Ibland tog han av sig den, tog fram en vit nystruken näsduk, andades på glasen och putsade bort imman. Bara det var en lektion i kultur.

Han föreläste i historia. Föreläste betydde att han berättade om händelser och personer. Han hade en särskild förmåga att göra gestalterna livslevande. När jag lyssnade blev jag ofta modfälld vid tanken på hur mycket som fanns att läsa i ett ämne.

Vad betydde folkhögskolekursen för dig?

- Undervisningen gav mig inte mycket.

- Det var inte lärarnas fel. Det var ämnena som inte passade mig. De var utvalda för bondsöner som behövde lära sig kommunalkunskap, geografi, markavvägning, bokföring och räkning. Det enda jag kunde fördra var teckning och modersmål.”[4]

Lokalerna

Under åren byggdes många av lokalerna om och nya tillkom, bl.a. en gymnastiksal och en vaktmästarbostad som stod klara 1936. År 1943 hade elevantalet fördubblats sedan landstinget övertog skolan och uppgick nu till cirka 50. Folkhögskolan fick avslå ett tiotal ansökningar om inträde till skolan på grund av att elevbostäderna inte räckte till men det dröjde innan landstinget tillsköt pengar så att man kunde riva en del gamla byggnader och uppföra fyra nya elevhem och en ny skolbyggnad. Innan byggnationen kunde påbörjas gjordes en utgrävning, inom skolområdet, av ett fält med forngravar. Först 1963 skedde återinvigningen av en helt ny skola som hade plats för cirka 80 elever.

2002 lade landstinget ner skolan.

Artikeln är skriven av Cecilia Söderman, arkivarie

[1] De första 50 åren av Göran Sonmark ur Västerhaninge Folkhögskola – 75 år.

[2] Västerhaninge folkhögskola 1915-2002 av Göran Sonmark

[3] Västerhaninge folkhögskola 1915-2002 av Göran Sonmark

[4] Tankar om en folkhögskoletid : Intervju med Ivar-Lo Johansson av Göran Sonmark ur Västerhaninge Folkhögskola – 75 år.