Tiden för före 1971, när storlandstinget bildades, präglades av en stark expansion. Nu var det ju inte bara Stockholm växte, hela Sverige befann sig i ständig och snabb förändring. Alltsedan 1800-talets andra hälft sker en massiv omvandling av Sverige, från ett samhälle präglat av jordbruk och landsbygd till ett allt mer industrialiserat och urbaniserat samhälle.

År 1900 bodde fortfarande två tredjedelar av befolkningen på landsbygden, 1970 bodde 81 procent i städer. I Stockholm stad bodde cirka 300 000 personer år 1900, i länet bodde drygt 470 000. Året innan storlandstinget tar form bodde nästan 750 000 i Stockholm och nästan 1 500 000 i länet.

Två stora utmaningar i denna omställningstid var regionplaneringen och bostadsbyggandet. Syftet med regionplanering är att uppnå en lämplig framtida användning för ett område. Stockholms förorter bildade ett regionplaneförbund redan i slutet av 1920-talet. Den första regionplanen kom 1935. Med stöd i ny lagstiftning bestämdes 1949 att en regionplan för Stockholm stad och vissa angränsande delar av Stockholms län skulle arbetas fram. I april 1952 startade regionplanekontoret sitt arbete. Sex år senare, 1958, lades den första regionplanen fram. Här gjordes ett försök att ta ett större geografiskt grepp om Stockholms planeringsfrågor.

Planen från 1958 Länk till annan webbplats. hade ett perspektiv på trettio år och förutspådde att Stockholm skulle ha 1,45 miljoner invånare 1990. Redan 1980 nåddes den siffran. Planens förslag var att staden skulle växa utmed de vägar och tågbanor som ledde ut från stadens centrum. Vägarnas och banornas kapacitet skulle avgöra placeringen av bostadsområdena. Förutom de fyra järnvägslinjerna – från Uppsala och Västerås i norr och Södertälje och Nynäshamn i söder – som ledde till centralstationen, planerades för en utbyggnad av tunnelbanenätet. Den gröna linjen var precis färdigställd och den röda och blå linjen planerades det för.

På bostadsbyggandets område fanns också visioner som tog konkret form. Stockholm hade vuxit ur malmarna redan under 1900-talets första halva. Villastäder och förorter växte fram runt Stockholm. Redan vid sekelskiftet framhölls vikten av goda bostäder och många arkitekter och planerare engagerade sig i frågan. Den modernistiska arkitekturen – funkisen – som den kom att kallas, blev från 1930-talet och framåt också den goda bostadens arkitekturstil. Bostadsbristen fortsatte dock att vara ett stort problem, år 1960 stod 106 910 personer i kö för bostad i Stockholm. Under 1960-talet blev miljonprogrammet den satsning som skulle lösa bostadsbristen. En miljon bostäder skulle byggas mellan 1965 och 1974 – och så blev det. Av de 1 006 000 bostäderna byggdes cirka 180 000 i Stockholms län.

Stockholms läns landstings många anställda påverkades också självklart av bristen på bostäder. I anslutning till sjukhusen fanns ofta personalbostäder. I början av sextiotalet gjordes en satsning på att rusta upp samt att bygga nytt. Likafullt var bristen på bostäder stor, inte minst för sommarvikarier. I personaltidningen Kompressen publicerades denna vädjan inför sommaren 1965:

Artikeln är skriven av Peder Fallenius, arkivarie