Storlandstingets primus motor torde ha varit den socialdemokratiska politikern Hjalmar Mehr (1910-1979). I början av 1960-talet var det också Mehr som formulerade och lanserade benämningen för detta övergripande politiska tilltag, samt idén om var besluten skulle tas, nämligen i ett nybildat ”landstingsparlament”. På frågan om var ett sådant parlament skulle sammanträda, ska Mehr ”rappt” ha svarat: ”Det gamla Garnisonssjukhuset”.

Efter ett antal utredningar beslöts det följaktligen, i maj 1968, att Garnisonssjukhuset vid Hantverkaregatan 45 på Kungsholmen – eller ”Garnis” som det fortfarande heter för många inbitna stockholmare – skulle bli parlamentsbyggnad för Storlandstinget. Dess geografiska läge ansågs lämpligt för landstingets företaganden och ombyggnads- och restaureringsarbetet inleddes 1969 och pågick fram till 1971 då Storlandstinget sjösattes. Idag känner vi även till det som Landstingshuset, förvaltningsbyggnad för Region Stockholm.

Garnisonssjukhuset ritades av arkitekt Carl Christoffer Gjörwell, som sedan 1803 varit stadsarkitekt i Stockholm. Sjukhuset inrättades redan 1811 men stod färdigt som garnisonssjukhus 1834, och då som Nordens största och modernaste sjukhus med 34 sjuksalar och 430 bäddar. Med sjukhusets nedläggning 1969 fick byggnaden ikläda en ny skrud för att symbolisera Storstockholms gemensamma strävan mot ”framsteg och regional samverkan” (som det hette i Hjalmar Mehrs tal 1963). Därmed sattes också punkt för Garnisonssjukhusets vårdande uppgift, för att istället bli platsen där de avgörande besluten för länets sjukvård i sin helhet skulle fattas.

Då Garnis nu skulle bli nytt administrativt, såväl som politiskt högkvarter, för storlandstinget med sina 149 ledamöter, blev sjukhuset också föremål för ombyggnationer och restaureringar. Ett uppdrag som tilldelades arkitekt Nils Sterner. Några av de mer påtagliga förändringarna var att det till huvudbyggnaden förlades en terrassbyggnad i två våningar där man idag kan besöka landstingets plenisal (med tillhörande voteringsanläggning) och bibliotek, såväl som dess matsal och kök.

I personaltidningen Kompressen gjorde redaktör Kerstin Eriksson vid tiden ett reportage om övergången. Artikeln söker blicka både bakåt och framåt. Minnesbilderna tvingas dock projiceras genom byggarbetarnas slit som då redan satts igång. Som vittne inställde sig sjuksköterskan Aina Tyrbjörn:

”Den 1 jan är 1971 är dagen, då männen – och några kvinnor – med portföljer träder uppför stora ingången med de pampiga pelarraderna. Om de välkomnas med pukor och trumpeter återstår att se, men aldrig kan det bli lika ståtligt som förr i världen då militärorkestrarna konserterade vid sjukhuset under besökstid. Solen sken och alla systrarna satt på gräsmattan och drack kaffe”
(Aina Tyrbjörn i intervju med Kerstin Eriksson red. Kompressen, no. 2, 1969).

Kerstin Eriksson avslutar artikeln och bereder vägen för sjukhusets nya ändamål: ”Efter vaktombytet den 1 jan 1971 sitter friska landstingsråd, experter, administratörer och sekreterare här och arbetar i sina moduler – utan musik. Garnisonssjukhuset blir början också på den historien”.

Nu har 50 år gått och det har ånyo blivit aktuellt för Garnis att byta ändamål, då regionen uttryckt planer på att sälja Landstingshuset. Vad som blir nästa steg för det gamla sjukhuset får framtiden utvisa, men att byggnaden är en motor för Stockholmshistoria står klart. Vilken historia som nu ska påbörjas vet vi inte än. Medan vi väntar kan arkiven bistå med berättelser. För den som är intresserad av att veta mer om Garnisonssjukhuset och Landstingshuset finns på Regionarkivet ett spännande material att sondera. I ritningsarkivet återfinns bland annat ett material i form av situationsplaner, förslag och skisser, såväl som ritningar av operationssalar, köksbyggnader och nybyggnationer av kvarteret Asplunden.

Artikeln är skriven av Oskar Nilsson, arkivarie.

Lästips:

Appelgren, Åke (red), Så blev Storlandstinget till: Fjorton folkvalda berättar, Stockholms läns landsting: Stockholm 1991.

Eriksson, Kerstin (red.), ”Klockan klämtar för gamla ’Garnis’”, i Kompressen: Organ för de anställda inom sjukvårdsförvaltningen, för företagsnämnderna och för förvaltningen, Stockholms stads sjukvårdsförvaltning, Nr. 2, 1969.

Fritz, Sven, 25 år med Storlandstinget: Stockholms läns landsting 1971-1995, Stockholms läns landsting: Stockholm 1996.

Gustafson, Uno, Storstockholm och storlandstinget: Expansion och integration i Stockholms län, Stockholms läns landsting: Stockholm 1991.