Regionplaneringen var en viktig men knepig bit i storlandstingspusslet. Då som nu stod bostadsbyggande och trafikfrågor högt på dagordningen och den fysiska planeringen spelade en nyckelroll i den pågående expansionen av Storstockholm. Men samarbetsformerna, omfattningen och den geografiska gränsdragningen för regionplanerna hade redan då stötts och blötts i flera decennier.

Kring förra sekelskiftet fick stockholmarna inte längre plats i Stockholm och började därför bosätta sig i grannkommunerna. Behovet av samordning över stadsgränserna växte. En metod som prövades var att helt enkelt flytta på gränserna. Brännkyrka och Bromma (och senare även Spånga och Hässelby) införlivades med Stockholm men planerna på att även inkorporera Solna, Sundbyberg, Nacka och Lidingö blev aldrig verklighet. Motsättningarna var hårda. Eftersom Stockholm inte var en del av Stockholms län innebar ju stadens expansion samtidigt att länet krympte. Farhågor fanns att länet skulle upphöra att existera. Det skulle kunna styckas upp och slås samman med Södermanlands respektive Uppsala län.

En första regionplan antogs gemensamt under 1930-talet av Stockholms stad och Stockholmsförorternas regionplaneförbund. Vid den här tiden hade Stockholm 520 000 invånare och förortskommunerna 120 000.[1] Av olika orsaker, bland annat huvudmännens ointresse och det allmänna världsläget, fick planen aldrig någon riktig betydelse. Efter kriget växte optimismen och en ny byggnadslagstiftning gav förutsättningarna för att en ny regionplan skulle få större genomslag. En statlig kommitté (SOU 1947:30) avvisade att Stockholms stad skulle växa ytterligare men förordade att en ny regionkommun (!) skulle bildas[2]. Denna skulle då verka vid sidan av landstingskommunen och primärkommunerna. Storlandstinget var också ett alternativ men en representant avfärdade det med argumentet ”elefanten i porslinsbutiken”. [3]

Nu blev det istället en frivillig sammanslutning i form av Stockholmstraktens regionplaneförbund som kom att ta fram 1958 års regionplan (se även: Regionplanering och bostadsbyggande före 1971). Detta kommunalförbund kom att omfatta större delen av det dåvarande länets kommuner, som 1952 blev 46 till antalet från att dessförinnan varit det dubbla. Dessutom ingick Upplands-Bro, som då tillhörde Uppsala län. Länsindelningen ändrades på den punkten vid storlandstingets bildande. I gengäld övergick Knivsta och Östhammar från Stockholms län.

När ansvaret för regionplaneringen slutligen (via KSL) övertogs av det nya landstinget pågick ett intensivt arbete med en ny regionplan. Ett första utkast som döptes till Skiss 1966 hade tagits fram och till det kom det in 190 remissvar. Synpunkterna på gränsdragningen var motstridiga. Länsarkitekten i Uppsala län ansåg att ”Planområdet har en olämplig avgränsning pga att länsgränsen fått för stor betydelse” medan bland annat Uppsala stad tvärtom tyckte att ”Planområdet bör avgränsas klarare och bringas att sammanfalla med länsgränsen”. Flera remissinstanser uttryckte dessutom att ”En samordning av regionplaneringen för hela Mälar-Hjälmarområdet borde på längre sikt komma till stånd. Den bör då ses som en del av en riksplanering”.[4]

Bo Wijkmark (regionplanedirektör 1977–1993) har i efterhand träffande beskrivit den då rådande tidsandan:

Sextio- och tidiga sjuttiotalet var planeringens gyllene tid /…/ Alla planerade; länsstyrelserna gjorde regionala utvecklingsplaner, de statliga verken sina sektorsplaner, Regeringen gjorde långtidsplaner och miljonprogram, fysisk riksplanering påbörjades och Statens planverk inrättades.[5]

Annars kan man konstatera att mycket i remissvaren klingar underligt välbekant mer än femtio år senare, exempelvis: ”I avvägningen mellan kollektivtrafik och biltrafik bör den kollektiva trafiken prioriteras” respektive ”Inga restriktioner för biltrafiken skall behövas”. Eller vad sägs om ”Ny flygplats för Bromma måste snarast utses” respektive ”Det synes transportekonomiskt fel att bygga bostäder på Bromma flygfält och flytta flygfältet längre från centrum”?[6]

När vi nu i dessa pandemitider ser det stora genombrottet för distansarbetet är det slutligen värt att citera ett stycke ur Skiss 1966, som får sägas innehålla ett visst mått av framsynthet:

Trots den väntade utvecklingen av olika medel att överföra information anses näringslivets funktionsduglighet vara i hög grad beroende av personliga kontakter inom och mellan företagsledningarna. Detta gäller även inom den offentliga sektorn. Däremot förbättras möjligheterna att separera olika delar av ett företag eller en förvaltning utan att de interna förbindelserna blir alltför dåliga.[7]

Artikeln är skriven av Jonas Karlsson, arkivarie

Artikeln bygger delvis på Regionplaneringen – förspelet i Stockholmsregionen 50 år av regionplanering 1952–2002 av Bo Wijkmark.

Arkiv som förvaras på Regionarkivet, för den som vill fördjupa sig i länets regionplanering:

AHLBERG CARL-FREDRIK (arkitekt, regionplanering)

REGIONPLANENÄMNDEN INOM KOMMUNALFÖRBUNDET FÖR STOCKHOLMS STAD OCH LÄNS REGIONALA FRÅGOR (KSL) (innehåller även arkivet för STOCKHOLMSTRAKTENS REGIONPLANENÄMND).

REGIONPLANE- OCH NÄRINGSLIVSNÄMNDEN (RPNN)

REGIONPLANE- OCH TRAFIKNÄMNDEN (RTN)

Arkivet för Stockholmsförorternas regionplaneförbund Länk till annan webbplats. förvaras på Stockholms stadsarkiv.

Nu gällande regionala utvecklingsplan (RUFS 2050) kan laddas ner eller beställas här Länk till annan webbplats..

Referenser:

[1] Stockholm blir regionstad av C.F Ahlberg och Göran Johnson, s. 54.

[2] Storlandstingets författning (SOU 1968:35), s. 27–28.

[3] Stockholm blir regionstad av C.F Ahlberg och Göran Johnson, s. 69.

[4] Sammanställning av yttranden över skiss 1966 till regionplan för stockholmstrakten, s.10.

[5] Regionplaneringen – förspelet i Stockholmsregionen 50 år av regionplanering 1952–2002, s. 24.

[6] Sammanställning av yttranden över skiss 1966 till regionplan för stockholmstrakten, s.27.

[7] Skiss 1966 till regionplan för Stockholmstrakten, s. 203.